Det bara dunkar och slår i mig, som en big bam boom zigge zagge hey

Långt, osammanhängande och allmänt konstigt inlägg.

Nu är det såhär att det känns helt snurrigt i mitt huvud. Jag vill skriva massor av saker, men det går inte. Det bara låser sig. Förstår inte riktigt varför, det är bara ord. Ett ord i taget, sen ett till och ett till. Jag vet inte om jag ska skratta eller om jag ska gråta. Skrev en gång här i bloggen "allting bara snurrar, som om man har druckit för mycket California White". Och precis så känns det nu. Känner mig full. Men inte full av alkohol. Vet inte vad jag känner mig full av. Är jag full av glädje? Trötthet? Ledsenhet? Panik? Rädsla? Ångest? Skratt? Jag vet inte. Lyssnar på "vågorna" med Uno Svenningsson. "Vågorna gungar mig, under bar himmel seglar jag". En ganska fin mening, men för mig känns det som om vågorna gungar mig tills jag mår illa. Under bar himmel? Känner mig övergiven. Vill ha stjärnor som ser ner på mig och lovar att dom alltid ska finnas där. Det här blir bara massa svammel, ingen kommer förstå den här texten. Imorgon när jag läser det här så kommer jag skratta lite, tänka "hade jag rökt på igår eller?" och sen kanske ta bort det här. Jag vet inte. Jag är trött på att ha det såhär som jag har det. Mitt liv känns lika intressant som min gräsmatta utanför dörren. Min gräsmatta är förövrigt mer lik ett jordstampat golv än en gräsmatta. Sen ligger det fimpar överallt också. Varför kan inte rökare använda askoppen? Varför? Det är ju inte direkt DOM som får gå runt och plocka halvförmultnade filter. Det är väl inte så svårt att ta två kliv fram, lägga fimpen i askkoppen, och sen gå in? Tror inte det va. Snart är klockan 00:00. Då får man önska. Då ska jag önska samma sak som jag har önskat varenda dag i en evighet. Kommer inte ihåg senast jag önskade mig något annat. OJ. Nu är den 00:00....... SÅ. Nu har jag önskat. Får inte glömma att ha kvar fötterna på stolen nu, nuddar dom golvet kommer inte önskningen gå i uppfyllelse sägs det ju så. Vem vågar chansa? Inte jag iallafall. Jag är för feg. Vågar aldrig göra något, vågar ju knappt trotsa en töntig önskeregel om att ha fötterna borta från golvet. Önskningarna slår ju ändå aldrig in. Idag var det min nästsista dag på Cissis. På måndag tar den nya ägaren över, och då sitter jag här arbetslös. Härligt. Jag känner att jag byter ämnen väldigt mycket här. Och nytt stycke? vad är det? Det är något svenska lärare säger att man ska använda för att texten ska bli lättläst. Men varför ska man göra något som känns svårt lätt? Räcker väl med att jag ens skriver all den här sörjan. Det är inte direkt så att jag lättar mitt hjärta här, utan det här är som fyllesvammel fast jag bara säger tråkiga saker. I lördags var det fyllesvamel på hög nivå, då sa jag massor av konstiga saker. Såhär lät det när jag gick från mig till Johan "jag fryser, jag är varm, jag har en sticka i foten, dom sa att jag var dum, jag har inget hem, jag har inte vart hemma, jag har pratat med Kobos". Visserligen var inte det där roligt. Men det var iallafall äkta fyllesvamel. Jag lät som femåring enligt Johan.

Nej. Nu ska jag sluta skriva, för jag vet att det här kommer bli ännu konstigare. (Nu gjorde jag iallafall ett nytt stycke)

Ingen kommer sörja när du dör, ingen kommer sakna det du gör.
Juste. Igår (förrgår blir det ju med tanke på att klockan är 5 över 12 just nu) men iallafall, den 4e april 2009 var min lyckligaste dag jag hade haft på länge.
Så i två veckor till skulle jag sväva som på moln. Men den 18e sa det pang boom krasch. Du förstörde inte bara oss. Du förstörde mig. Det sitter i än. Jag kan fortfarande inte släppa det. Jag vill gå vidare men det går inte, jag vill gå med dig.